För Främre Orienten, Kina och andra gamla högkultursområden är bronsåldern en rik och välkänd epok med grandiosa imperiebyggen och skriftlig dokumentation. Men så är det inte för Sverige. Många svenskar har svårt att visualisera denna period av vår förhistoria, och de flesta av oss svävar på målet om vi tillfrågas om bronsålderslämningar i det egna kulturlandskapet.Faktum är dock att bronsålderns människor har avsatt mängder av imponerande och synliga lämningar i Sverige. Vi har också monumentalarkitektur, förvisso inga pyramider, men väl stora rösen med gravar, som i fallet med Kiviksgraven i Skåne och Blå Rör på Öland. Under bronsåldern tillkom dessutom flertalet av våra hällristningar, inte minst i Tanum i Bohuslän, som är uppsatt på Unescos världsarvslista. På 265 platser i Tanum finns omkring 6 000 inknackade figurer och nästan 10 000 skålgropar. På hällarna trängs stiliserade skepp, människor, hjortar, oxar, hjulkors, fotsulor, handflator, slädar, vapen och mycket annat. Vissa figurkombinationer är tydliga och kan lätt tolkas – lurblåsning, plöjning, strider, jaktscener, och så vidare – medan andra tecken och sammanhang är gåtfulla. Ett annat högst sevärt hällristningsområde finns vid Tisselskog i Dalsland.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska bronsåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?Bild: Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. De är alltså skapade någon gång mellan år 1700 och år 500 f Kr. Inte långt från den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Wikipedia, public domainKlippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För alldeles för många svenskar är stenåldern en vag och svårpåtaglig epok i det mycket fjärran förflutna. Stenåldern förknippas med skämtteckningarnas grottmänniskor och med rader av flintpilspetsar och yxor i gamla museimontrar. Men hur gör man för att träffa på den riktiga svenska stenåldern? Var har den efterlämnat synliga spår?Sanningen är att stenåldern finns runt omkring oss, från Skåne till Lappland. Vi hittar den i skånska stendösar, i västgötska gånggrifter – till exempel på det väldiga gravfältet Ekornavallen – och i form av påfallande välbevarad norrländsk konst. Alla som vandrat på spångarna vid Nämforsen för att bekanta sig med de inknackade avbildningarna av älgar och andra djur är dömda att bli imponerade. För att inte tala om de som beväpnar sig med myggspray och traskar ut i Härjedalens vildmark på jakt efter hällmålningarna i Ruändan. För de mindre äventyrligt lagda finns det betydligt mer att avnjuta på våra museer än gamla vapen. Några av världens äldsta skidor är utställda till allmänt beskådande i Umeå. De hittades i en myr vid Kalvträsk 1924, då de legat bortglömda i omkring 5 200 år. Få svenska fornfynd är lika fascinerande och vackra som den lilla Alundaälgen, skulpterad i grönsten, som idag är utställd på Historiska museet i Stockholm.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska stenåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?Bild: För 6000 år sedan ristades 2600 hällristningar in vid Nämforsen i Ångermaland. På berghällarna i och vid forsen ristade stenålderns jakt- och fångstfolk in sina bilder av älgar, båtar, människor, fåglar, fiskar och föremål, men också, för oss, svårtydda streck och linjer.  Nämforsen är en av Europas största hällristningsplatser med 2595 hällristningar som antas vara 6 000–3 800 år gamla, det vill säga från ca 4 000–1 800 f.Kr, troligen finns det också ristningar i Nämforsen som är yngre än så, dvs från bronsåldern.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det händer något väsentligt när den grå forntiden antar mänsklig skepnad, när individer framträder inför våra blickar – när Ramses II:s mumifierade kropp möter oss avlindad på museet i Kairo, när sargade offerlik och folk som mördats hittas i våra gamla mossar, eller när gestalter som Ötzi – ”ismannen” från Alperna – upptäcks av en slump. Vår förhistoria blir genast mer påtaglig; den får, bokstavligt talat, ansikten och kryddas med människoöden som pockar på att bli studerade och beskrivna.                      Under det senaste seklet, från upptäckten av Tutankhamons grav 1922, har mängder av forntida män och kvinnor grävts upp, analyserats och ställts ut till allmänt beskådande. Detta gäller även Sverige, med iögonfallande fynd som Barumkvinnan, Hallonflickan och Granhammarsmannen. Med hjälp av den allra senaste tekniken försöker vi lära oss hur de levt – vilken mat de ätit, vilka platser de har besökt – och hur de mötte döden. Det är inte ovanligt att vi införlivar dem i vår krets genom att skänka dem namn, som när ett av de äldsta upphittade exemplaren av de varelser som för tre–fyra miljoner år sedan höll på att utvecklas till människor döptes till Lucy, efter en Beatleslåt som var populär i forskningsteamet.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om individerna under forntiden – om egyptiska mumier, nordiska mosslik och andra döda män och kvinnor som idag kan beskådas och analyseras.Bild: Mumien av Ramses den store, G. Elliot Smith - "Catalogue General Antiquites Egyptiennes du Musee du Caire: The Royal Mummies" Detaljer om  farao Ramesses II mumifierade kropp. Kairo museum. Wikipedia, Public Domain.Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Moses avbildades av renässanskonstnärerna som en gammal man med horn på huvudet, eftersom de hade läst en latinsk slarvöversättning av Bibeln. Idag visualiserar äldre och medelålders västerlänningar honom som en skäggig och grånad Charlton Heston, medan barn och ungdomar föreställer sig honom som en egyptisk buspojke. Moses är världslitteraturens förste store frihetshjälte, och hans namn har blivit symboliskt, för att inte säga identiskt, med vår äldsta lagstiftning. Det handlar förstås om Mose, den karismatiske patriarken som mötte Gud i den brinnande busken, ledde det israelitiska uttåget ur Egypten och mottog stentavlorna med de tio budorden på Sinai berg.I det sjätte avsnittet av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Mose och hans historiska bakgrund, men också om vår äldsta kända lagstiftning.Har Mose överhuvudtaget existerat? Är han och de andra gammaltestamentliga personerna verkliga gestalter i Främre Orientens förflutna, eller bör de istället etiketteras sagofigurer? Och om han är påhittad, varför har då lagarna och Moseböckerna fått namn efter honom? Frågorna om Mose leder lätt till vidare till andra frågor, inte minst om lagstiftningen som sådan. Hur kom det sig att bronsålderns kungar och hövdingar överhuvudtaget började stifta lagar och tvinga igenom dem i samhällen vars invånare aldrig hade upplevt något liknande? Var inleddes utvecklingen, och vad handlade de första lagarna om?Bild: Moses med horn av Michelangelo, 1513–1515, i Basilica San Pietro in Vincoli, Rom Foto: Jörg Bittner Unna, CC BY 3.0Lyssna också på Martin Luthers idéer blev grundstenen till Sveriges välstånd.Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.